Statens offentliga utredningar, med det charmiga namnet SOU 2022:14, har just lämnats till regeringen. Den handlar om en socialt hållbar bostadsförsörjning. Ett vällovligt syfte i grunden men är återigen en rejäl lapp i det lapptäcke av bestämmelser som reglerar hyresrättens förutsättningar på bostadsmarknaden.
Hyreslägenheter utgör 30% av landets totala bostadsbestånd. Resterande 70% är egna hem i småhus, bostadsrättslägenheter och en mindre del övriga bostäder som ägarlägenheter etc. I den nära 700 sidors utredning som nu överlämnats till regeringen ägnas ännu en gång all fokus på att bostäder och bostadsområden som upplåts med hyresrätt ska bära hela den sociala bostadsförsörjningen i landet. Min första fråga till utredarna är om det verkligen är rätt vägval? Framförallt med hänsyn till att bostäder som upplåts med hyresrätt är den boendeform som innehåller mest, dvs såväl löpande underhåll och service som ingår i den periodiska kostnaden för bostaden och är därmed den dyraste upplåtelseformen som innebär minst insats av eget arbete.
Om svag betalningsförmåga är största orsaken till att människor har svårt att hävda sig på bostadsmarknaden borde väl inte den dyrbaraste boendeformen vara ett förstahandsval. Det har ju varit en modell som har prövats sedan miljonprogrammets tidevarv. Resultatet av det ser vi i den socioekonomiska segregationen i många av dessa områden idag som trots ett hårt arbete och mycket kapital för ombyggnad och andra strukturella insatser ändå inte repat sig från förslumning och brottslighet.
Utredningen föreslår också att hyresvärdarnas rådighet över vilka krav man får ställa på blivande hyresgäster ska regleras och luckras upp för att det anses vara en störande tillträdeströskel till bostadsmarknaden. Sammantaget med hyresregleringen för upplåtelse av bostäder med hyresrätt innebär detta en betydande inskränkning för den som äger en fastighet att inte få råda över hur och på vilka villkor den får upplåtas. Applicera motsvarande tankegång på andra näringsverksamheter i samhället. Förekommer inte på något håll att en verksamhet bygger produktion och förädling på marknadens villkor men får inte välja vem han ska sälja slutprodukten till och inte heller råda över prissättningen.
Gör om och gör rätt, belasta inte de 30% av bostadsmarknaden med större socialt ansvarstagande än den som redan ligger på hyresrätten. Se ett större perspektiv där resurssvaga hushåll naturligtvis ska nyttja de bostäder som är billigast och som också kräver en viss egen arbetsinsats och ansvarstagande. Inköp av bostadsrätter och villor kan ske genom samhällets försorg med kapital som anslås för ändamålet och som inte utgör en kostnad utan endast blir en balanspost i vår skattefinansierade samhällskassa.
Hans Johnson